Jag å Allan stod i loftgången o vinkade när m bara va en liten prick långt borta nere på gården. allan verkade se att det var pappa o blev mkt glad. vifta o skratta o lät. han e så gulle.
det är härligt när markus kommer hem, som en redig hemmafru tar jag emot med öppna armar.
fast någon mat på bordet har jag då aldrig färdig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar